landsbygdens byggnadsskick

Före industrialiseringen under 1800-talets andra hälft var lokala särdrag viktigare än trender. Det berodde på att byggnadsmaterial inte transporterades långa sträckor utan togs i närheten. Generellt användes mer sten, puts och lera i södra Sverige och mer trä i norra delen av landet.

Grund »

Torpargrund var den vanligaste typen av grundläggning.

Stomme »

Materialet i stommen varierade efter de lokala förutsättningarna. Liggande timmer var det vanligaste stommaterialet för stora delar av landet. I mer skogsfattiga landsdelar användes korsvirke eller skiftesverk som stommaterial. Hus med stomme av tegel förekom främst vid stora gårdar på landsbygden och i städerna.

Fasad »

På äldre hus lämnades ofta fasaden med konstruktionen synlig. Annars kunde huset få en stående lock- eller locklistpanel. Om träfasaden målades, användes oftast röd slamfärg. Finare hus målades med ljus linoljefärg. För att efterlikna stenhus, kunde timmer- och korsvirkeshus reveteras med kalkputs och avfärgas med kalkfärg i vita, gula eller rosa kulörer.

Tak »

Torvtak och vedtak var vanligt. Taken belades med näver som hölls på plats av ett lager torv eller kluvet timmer. Halmtak användes främst i södra delen av landet. I trakter där man hade tillgång till skiffer användes detta till taktäckning. Taklutningen varierade efter vilket taktäckningsmaterial som användes. Skiffertak gav flacka tak, medan halm krävde ett brant tak.

Ytterdörr »

Ytterdörren bestod oftast av pardörrar med ett överljusfönster. Dörrbladen kunde utvändigt förses med diagonalt ställda profilerade brädor. Rombmönster och olika typer av spegelindelningar var också vanligt.

Fönster »

Fönstren var ofta små till formatet. Fönster med blyspröjs var vanligt, framför allt om glasen var små. Då glasen blev större, gick man över till träspröjsade fönster. Tvåluftsfönster med två eller tre rutor i varje båge kom att bli vanligt under 1800-talet.